När vi på sista tiden har åkt på semester har vi försökt hitta något resmål, som är lite annorlunda mot de ställen vi redan har besökt. Man kan gott säga att Gambia var en ny sorts upplevelse för oss. Vi har nog aldrig varit i ett land, som kändes så fattigt. Ändå hörde jag av en god vän som besökt flera länder i Afrika, att Gambia ska vara det land, som är bland de, som har det bäst ställt i Västafrika.

Överallt tiggde folk efter pengar. Utanför hotellet fanns det män i varierande ålder, s.k. bumsters, som gärna slog följe med oss, när vi skulle ut på en liten promenad. Först blev man tillfrågad om vad man hette och även mannen sa sitt namn. Sen skulle man ta varandra i handen och vips var man bästa kompisar. Naturligtvis förväntade han sig sedan att få lite pengar, när han sedan oombedd berättat var den bästa restaurangen fanns, osv.

Hotellen höll lite lägre standard än andra resmål, men det var rent och dög mycket bra till oss. Vårt hotell, Cape Point i Bakau, hade lite underhållning varje kväll med trummor och dansare. Det uppskattade vi. Det var beläget alldeles invid stranden. 27 ° i havet var inte helt fel.

Vi tog en tvådagarstur till Tendaba Camp, där vi hade en del trevliga upplevelser. Att bo i en enkel hydda kändes lite spännande, liksom en tur med motorbåt på Gambiafloden bland mangroveträden. Vi såg många fåglar vi aldrig sett förut, samt en krokodil, som smidigt och snabbt tog sig ner i vattnet. Tyvärr alltför snabbt för att låta sig fångas på bild.

En tur med jeep, för att utforska djurlivet gav dessvärre inte mycket. Djuren ville inte visa sig för oss. Jeepturen var ju en upplevelse i sig förstås på de dåliga vägarna och vi passagerare hade mycket att skratta åt på den guppiga färden.
På kvällen dansade lokalbefolkningen för oss.

Att få se hur mandinkafolket bodde på landsbygden var intressant. I hyddorna fanns i stort sett bara sängar och lite kläder som hängde på sängarna. Många sov med all säkerhet i samma säng. Allt från matlagning till hygien sköttes utanför hyddan. Kunde man ge familjerna några pennor eller t.o.m. en tom flaska togs det tacksamt emot.

90% av befolkningen i Gambia är muslimer. Kristna är den näst största religiösa gruppen. Gambia är sedan 1970 republik och det officiella språket är engelska, men landets inhemska huvudspråk är malinke. Fler inhemska språk finns, eftersom det finns fler folkgrupper, exempelvis fula, wolof, diola och tukulor.

En tur som vi ordnade själva med en mycket duktig fågelexpert var nog höjdpunkten ändå. Vi gav oss iväg till ett naturreservat, Abuko. Vår guide lockade fram en mängd olika fåglar genom att härma deras läten. Han var mycket skicklig och dessutom en trevlig prick. Förutom de olika fågelarterna så vi både en hjort och en mängd vilda apor.

Vår fågelguide tog också med oss på en marknadstur och ett besök vid en krokodilpark. I dammen som var mycket djup fanns ca 100 krokodiler. De som låg på land var antagligen välmatade eftersom det var möjligt att sätta sig ner och klappa dem.

Marknaden i Serekunda, där den största delen av Gambias befolkning bodde, var mycket stor. Där skulle man absolut inte ge sig in själv utan guide. Där var det otroligt rörigt och en väldig massa människor. Det gällde att hålla i sina grejer. Man fick mycket för pengarna om man kunde pruta. Valutan heter dalasi. 100 dalasi motsvarar 25 svenska kronor.

Senare gjorde vi även ett besök på en batikfabrik.

Senare gjorde vi även ett besök på en batikfabrik.

Spännande var att försöka hitta ett trevligt matställe med god mat fram emot kvällen. Vår favorit blev restaurang Bananas i Bakau. Ett bra ställen var också Mama´s där de hade buffé.

Vi var mycket nöjda med vår resa.